Besök vår mobilsida »

ÖLAND

2018 / 01 / 17

Öland är Sveriges näst största ö och minsta landskap.

Öland är beläget i Östersjön öster om Småland från vilket det skiljs genom Kalmarsund.
Ön är sedan 1972 förbunden med fastlandet genom Ölandsbron, som är Sveriges längsta bro räknat till brodelar som ligger inom rikets gränser.

Södra Öland domineras av den stäppartade och trädlösa cirka tio kilometer breda slätten Stora alvaret.
Den ingår sedan millennieskiftet i världsarvet Södra Ölands odlingslandskap.

Öland är geologiskt sett en mycket ung ö. Ön består av kalksten och är geologiskt så olikt från det småländska fastlandets geologi som det kan vara.
Flera forntidsminnen finns på ön som järnåldersborgar och funna guldringar.

Ursprungligen fanns den viktigaste bebyggelsen längs öns östra kust, dock med Köping på västra sidan som viktigaste handelsplats under tidig medeltid.
Ölänningarna blev senare förbjudna att bedriva egen handel; all handel skulle gå genom Kalmar. Senare kom amnarna och den mesta av bebyggelsen finns på västra sidan av ön bland annat för stt ge ett mer skyddat läge och kontakter med fastlandet över Kalmarsund.

Öland utgjorde intill 1631 en egen lagsaga, Ölands lagsaga, där dock östgötalagen tillämpades före landslagens tillkomst och ölandslagmannens beslut kunde överklagas hos östgötalagmannen.[2] Efter 1631 ingick Öland i lagsagan Kalmar läns och Ölands lagsaga strax innan att Öland kom att ingå i Kalmar län från 1634.

Från 1569 till 1801 var hela Öland inrättat som så kallad kunglig djurgårdsinrättning, det vill säga en kunglig jaktpark där allt villebråd skulle tillhöra kungen. [3] Detta betydde att bönderna i praktiken blev livegna (kronobönder) och att rätten till jakt starkt begränsades, bland annat förbjöds befolkningen att ha jakthundar under perioder. På södra delen av ön byggdes Karl X Gustafs mur år 1653. Syftet var att skapa ett enormt vilthägn för att förhindra att det kungliga viltet smet ut. Allmogen tvingades uppföra muren gratis under olika former av dagsverken. Under djurgårdsinrättningens tid var ölänningarna även förbjudna att hugga ved eller ta virke ur sina skogar eftersom alla växande träd skulle tillhöra kronan. Ottenby kungsgård på öns södra udde är därmed det område som längst i världen oavbrutet fungerat som jaktområde för en regerande monark. En annan rest från djurgårdsinrättningen är Böda kronopark längst uppe i norr där svenska staten behållit skogsbruket. Ett uppror i Böda mot den svenska överheten 1850 slogs ned med våld av tillkallad militär.

Det fanns ingen skog på Öland före 1900-talet då stora planteringsinsatser genomfördes för att binda upp jorden. Öland består till stora delar av karg alvarmark, men området närmast Kalmarsund från Färjestaden till Grönhögen på sydvästra Öland som kallas Mörbylångadalen räknas till ett av de bördigaste odlingsområdena i Sverige. För områden med svagre jordar var det fiske och boskap som höll folket vid liv.

Staden Borgholms anläggande efter kungligt beslut 1816 blev det ett uppsving för öländsk handel och sjöfart.

När potatisen slog igenom och statusen som kronoö upphörde (och därmed det mesta av kronans pålagor) på 1840-talet ökade befolkningen från drygt 10 000 till drygt 40 000 fram till 1870-talet. Men missväxt och potatisröta blev start på en emigration och befolkningen minskade mellan 1870 och 1970 till drygt 20 000 invånare.

Öland fick järnväg med början på norra delen 1906 och från 1910 kunde man färdas med smalspårig järnväg från Ottenby i söder till Böda i norr, en sträcka på 151 kilometer. Ölands järnväg köptes av Statens Järnvägar 1947 och från 1948 kunde tågvagnar transporteras med färja från Färjestaden till Kalmar. Järnvägen lades ner 1961, och i dag finns endast en museijärnväg, som tidigare var skogjärnväg för att transportera timmer i Böda kronopark på nordligaste Öland.

När Ölandsbron mellan Kalmar och Öland invigdes 1972[4] upphörde färjetrafiken mellan Färjestaden på Öland och Kalmar och även mellan Stora Rör (där sundet är som smalast) och Revsudden på fastlandssidan. Därefter har Färjestadens samhälle och andra orter nära brofästet vuxit och Färjestaden har gått om centralorten Borgholm i folkmängd. En stor del av Färjestadens befolkning arbetspendlar till Kalmar.

Under 1900-talet var sockerbetor en vanlig gröda, men sedan sockerbruket lades ner 1991, minskade betodlingen. Odling av jordgubbar, potatis, gurkor är vanligt. Största delen svenskodlad gul lök produceras på södra Öland och samtliga bruna bönor. Jordbruket på Öland producerar också stora mängder mjölk och är Sveriges isärklass mjölktätaste område.

Landskapet har sedan 1634 varit en del av Kalmar län, men bildade mellan 1819 och 1826 ett eget län, Ölands län. Församlingarna inom Svenska kyrkan ingick från 1604 till 1915 i Kalmar stift, tidigare tillhörde området Linköpings stift och sedan 1915 ingår det i Växjö stift.

Borgholms stad från 1816 inrättades som stadskommun när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft men fick aldrig en från häradet separat jurisdiktion

Berggrunden på Öland är till största delen uppbyggd av kalksten som avlagrades under ordovicium. Denna kalksten är flitigt använd som byggnadssten i hela landet. På de västra delarna av ön finns det avlagringar ifrån kambrium, främst genom så kallad alunskiffer. Det är den kalkrika berggrunden som har gett upphov till den rika flora av bland annat orkidéer som finns på ön.

Öland är känt för sina alvarmarker som i huvudsak finns på öns södra halva. Alvarmarkerna är en i världen ovanlig naturtyp. Stora alvaret är som del av Södra Ölands odlingslandskap med på Unescos lista över världsarv sedan år 2000, och är ovanligt stor.

KÄLLA: Delar av text hämtad från WIKIPEDIA